Har bestämt mig för några olika saker jag ska göra. Jag PIM:ar med Lena och Anja (vår handledningsgrupp) och Lena påpekade att det jag beskriver påminner om beroende. En mycket bra observation...En symbol för hatkärlek för mig är mobilen... Den "måste" vara med och den "behövs" och man vågar knappt gå utanför huset utan den. Den symboliserar ett beroende för mig. 50% självvalt och OK och 50% påtvingat, ett skapat behov som bara kanske finns. Tänk om man måste ringa efter hjälp? Jättebra att ha mobilen. Lagom kul när telefonräkningen blir mycket högre än man trott.
Visst, att ha en mobil är väl inget att gnälla över - att vi lägger tid, pengar och energi på den är ju faktiskt självvalt men just deta att vi gör oss beroende av den är inte OK, när man sitter med på barnens idrottsträningar så kollar alla föräldrar på mobilen istället för att se vad barnen gör och ge dem uppskattande blickar, eller gud bevars - prata med de andra föräldrarna. Visst är det kul att kunna ha med sig lite portabel förströelse och kanske spara lite tid (?) på att gå igenom mailen då men ändå. Jag är absolut inte emot tekniken, tvärtom (jo, jag vet - så brukar det låta...) men det som stör mig är att vi blir beroende. Efter lite rannsakan kanske det är just det som stör mig. Jag vill inte vara beroende. Av något. Jag brukar fundera på att sluta dricka kaffe bara för att inte vara beroende. Visa mig själv att jag minnsann inte ska vara det. Slutade röka delvis för att det var så jävla korkat att vara beroende av något sånt. Vet hur det är att vara beroende av vissa mediciner och har slutat med det. Kanske är mitt problem och ambivalenta förhållande till mobiler inte mobilberoendet? Det kanske bara är beroendet?
Tänkte göra en jättemodell av en mobil som jag ska placera i obekväma situationer, eller på "fel" ställen och dokumentera det. Alla har den med sig och den måste vara med, men när blir det löjligt stort eller klumpigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar